Honey, I'm home!

Ja. Vad ska man säga? Jag har haft en liten bloggtorka under det nya året. Och jag måste erkänna att det känns ganska så fånigt att inte ha gjort den antagligen allra enklaste läxan vi får i skolan. Skriva ett kort blogginlägg – på svenska. Hur svårt kan det vara? Anledningen till att jag inte bloggat är nog lathet, jag har läst veckans bloggfråga och sedan inte ens orkat försöka mig på att skriva något, eller börjat men sedan gett upp när orden inte vill komma. Vilket är dumt, för det är nog just därför den här läxan är bra – för man tvingas att skriva om något, att göra något som man vid första anblicken känner är urtrist, till något roligt. Om inte roligt, så har man i alla fall lärt sig att skriva en hel text om något ointressant, och om inte det är nyttigt så vet jag inte vad. För tänk så många otroligt trista rapporter man kommer tvingas skriva inom sitt yrke i framtiden! Då är det bra att ha lärt sig att vända på något trist till något åtminstone en aning läsvärt.

Det är inte så att jag finner svenskan tråkig, men efter att ha sett en genomgång om låt oss säga upplysningen, läst om den i en bok samt analyserat upplysningslitteratur i två timmar så blir man inte så sugen på att krama ut ytterligare några tankar om ämnet. Samtidigt så fastnar det antagligen lättare om man också skriver lite om det, men man kanske skulle kunna tvista till det lite. Jag kommer ihåg någon gång i tvåan (eller ettan) då vi fick i blogguppgift att notera något i vardagen och sedan skriva om. Kanske bara fått för mig detta, men det kan ha varit att man skulle notera något och sedan skriva om det på något särskilt vis. Exempelvis att skriva om en notering man gjort i realistisk anda. Nu luras säkert mitt minne, men oavsett så låter det ju himla kul. Det vore lite mer av en utmaning, till skillnad från att rabbla upp det man redan ägnat så mycket tid åt. Helt enkelt få tänka lite själv och kanske prova på lite nya stilistiska grepp när man ändå håller på. Det kan vara kul att reflektera och resonera kring saker som språkets utveckling, men emellanåt kan det vara skönt med lite omväxling.

Anledningen till att jag valt att rycka upp mig från min bloggkoma är att jag ändå saknar det på ett vis. Inte så pass mycket att jag skulle skippa säsongsfinalen av Sherlock bara för att blogga, utan snarare på så vis att jag saknar att sitta och pilla på texter. Det ligger ändå ett visst nöje i att klura på en idé, vrida och vända på ord, leta snygga synonym och sen slutligen posta det – utan en alltför stor press, dagar då allt bara inte vill falla på plats. Men också för att jag inte riktigt har någon användning av min någorlunda starka svenska i vardagen, det finns inte mycket till struktur i det dagliga tungomålet och eftersom jag i princip endast hänger på engelsk-språkliga sidor på internet, så blir det inte allt för mycket svenskt skriftligt heller.

Jag har aldrig riktigt haft ett huvud för språk, så frågan är om det inte är för att det bara ryms ett och ett halvt? Ju mer engelska jag trycker in, desto mer svenska tycks falla ur. Engelska ord ersätter de svenska. Det känns som om jag allt oftare inte kan finna de ord jag vill använda. Är det för att jag börjat glömma bort orden, då jag sjunkit allt djupare ner i den brittiska kulturen genom min fullständiga nördande (som svensk tänker jag ta mig rätten dra nytta av inofficiella men ack så förträffliga ord som detta) av brittiska tv-serier och communities liksom min engelska blogg? Eller är det för att jag blivit allt mer kräsen med ord, exempelvis vant mig vid engelska ord utan svenska motsvarigheter?

En annan teori är att jag har vant mig vid pråliga synonymord, synonymer.se ligger i 10-topp bland mina mest använda sidor enligt min webbläsare, och därför får för mig att mitt språk försämrats när jag inte kan hitta en snyggt ord att använda. Jag älskar komplicerade formella ord – tyngden i dem, deras tidslöshet och ordvariationen de bidrar till, men det kanske är så att ju högre nivå min svenska hamnar på, desto mer kräver jag av den. När jag vet hur många briljanta ord som finns där ute, och har dem liggande någonstans i bakhuvudet, så går det inte att undvika känslan av att jag använder på tok för trista och alldagliga ord. Eller kan det vara så att det är svårt att mästra två språk – att de på något vis tar ut varandra?

Den som väntar på något gott...

Jag vill bara meddela att denna blogg kommer återupplivas inom kort. Den tidigare bloggbristen kommer att kompenseras av ett längre inlägg som läggs upp senast imorgon. Jag vägde mellan att lägga upp det nu med dess brister, eller vänta till imorgon och se över dess defekter - vilket jag tror kan vara en aning mer tilltalande än föregående nämnt alternativ.

I inlägget kommer jag att diskutera ämnet 'bloggfrågor' och belysa sätt att möjligen göra dem en aning mer utmanande, liksom samtala om huruvida jag endast har huvud för ett och ett halvt språk eller om jag fått något av ett övermod inom mitt språk. Självklart kommer jag även i ett uppföljande inlägg svara på veckans bloggfråga, vad den nu må vara.

Hur det kom sig att esteterna skulle utrotas

Det var en gång en liten pojke som älskade att spela på sin blockflöjt. Problemet var att han spelade helt förfärligt. Trots sin tondövhet upprymdes han av djup lycka då han musicerade, och sökte därför in till skolorkestern. Men musikläraren kunde inte frånse hans brist på talang, och avvisade honom. Det skulle hon inte ha gjort.

Olycklig släpade sig den lilla pojken sig hem. Han slungade ner sin kära flöjt i en röd metallkista och sparkade in den långt under hans säng. Han ville aldrig mer se den. Efter musikmisslyckandet försökte han sig på alltifrån att spela teater till att rita, utan någon framgång. Vartefter stuvades penslar, dansskor och manus ner i metallkistan. Bristen på kreativitet, skaparanda och nytänkande lade ständigt krokben för honom. Att vistas i närheten av talangfulla barn, som kunde skapa mästerverk utan att ens bemöda sig, fick hans avundsjuka att gro. Den dag pojken insåg att dessa barn inte bara var estetiskt begåvade - utan även rent intellektuellt, såg han svart. De hade allt och något extra. Talang.

Denna bitterhet pojken besatt kunde inte övergå till annat än en mörk, frän ondska, som växte sig starkare under hans transformation från liten pojke till en vuxen sådan. Han såg till att sprida sina åsikter runt land och rike; antingen är man smart ELLER kreativ. För det finns bara ett sätt att tänka på- det RÄTTA sättet. Han var tvungen att kväva de talangfulla, för om deras storhet kom till allmän kännedom skulle alla inse hur oväsentlig han var. En efter en tappade de kreativt tänkande andan. Kuvade av pojkens nya rigida skola.

Detta orsakat av en ack så liten pojke, som för länge sedan glömt bort hur det kändes att komma hem den där förfärliga dagen och begrava sin passion. Han som hade förbannat de vuxna för att de inte lät honom spela på sin blockflöjt av det skäl att det gjorde honom lycklig. Den röda metallkistan ligger än orörd under pojkens säng. Är det inte dags att öppna upp den och låta kreativiteten flöda fritt, Jan Björklund?

Jaga slumpen

Det är intressant att tänka på hur mycket framgång handlar om slump och tillfälle. Om Lenngren hade levt på rätt ställe, mitt i Paris, hade hon kunna bli hur stor som helst, liksom om hon hade levt på fel ställe så hade vi kanske aldrig fått läsa hennes dikter. Det är väldigt synd att det ska vara så, att stora talanger ska gå så till spillo på grund av livsöden.

Som tur var finns det större möjligheter idag, vill jag tro, att ta sig till rätt publik. Se bara på alla olika kanaler som uppmuntrar talang – Youtube, bloggar, tv med Idol, talang, true talent och så vidare. Det tråkiga med medias talangsökande, när jag tänker efter, är att det är ganska ensidigt. Som bildelev utan talang för varken att sjunga, dansa eller buktala är det trist med bristen av medier som skulle kunna inspirera mig till att försöka. Det kanske är därför fler och fler kreativa bildmänniskor söker sig till fotografin, eftersom det finns så mycket större möjligheter där. Och så mycket mer optimism. Se på fotografiska museet, fotomässan och alla dessa fotografitävlingar som uppmuntrar människor som vill uttrycka sig artistiskt. Jag önskar bara att det fanns en lika stor hoppfullhet rörande konsten, för inställningen gör väldigt stor skillnad. Får man fler att våga köra sina egna race, skulle man kunna finna så många talanger – som bara behövt en liten knuff i rätt riktning. Som det är nu känns det som om det gamla och kära (van Gogh, Picasso, da Vinci...) ältas så mycket att det helt enkelt inte blir lockande att ge sig in i det. Varför släppa in fler, när vi redan har odödlig konst?

Jag förstår vad folk menar när de säger att man våga följa sina drömmar. Det är läskigt eftersom det är så svårt. För det handlar om tillfälle. Man måste försöka finna rätt tid och ställe för våra egna talanger att växa, oavsett om det gäller skicklighet inom ett yrke, kunskap eller en talang av något slag. För det är så alla framgångsrika människor kommit dit de är idag, genom att finna rätt situation för deras färdighet. Men så kan man inte jaga tillfällen hela livet, kanske måste man köra en Lenngren och vara åtminstone på näst bästa platsen, om det så betyder att ens fullständiga potential aldrig riktigt får den uppmärksamhet den förtjänar.

Man bör nog inte se på folk efter hur pass ”lyckade” de är, eftersom det till så stor del handlar om omständigheter, utan snarare rikta in sig in på deras verk. Se dem för vad de är och vad de hade kunnat vara. Om rätt tillfälle hade dykt upp.

Är du tillräckligt insatt för att få skratta?

Jag älskar satir, vilket gör att jag läser mycket av det slaget på exempelvis Youtube eller i bloggar. Det är väldigt mycket min humor, vissa finner videoklipp med folk som snubblar roliga och andra, däribland jag, finner texter där författaren exempelvis framför de fördelar det finns med att äta barn mycket, mycket roligare. Men det finns en viss gräns för när något är roligt eller inte, liksom olika sätt att framföra satir och därför även en skillnad mellan vilka som finner det roligt eller ej.

Jag tycker inte alltid om när folk driver med andra på deras bekostnad, det blir dråpligt när någon slår neråt, men om man nu ska man vara elak bör ska allt vara bra skickligt skrivet. En av mina favoritsatiriska texter är detta inlägg skrivet av Alex Schulman, som hade en liten (oseriös) bloggfejd med sin bror. Följande text handlar om hans bror som är helt normal, vilket inte riktigt är känslan man får efter att ha läst den. Jag skrattar så att jag gråter varje gång jag läser det, vilket - enligt mig - är ett tecken på en lyckad satir;
http://blogg.aftonbladet.se/schulman/2011/11/sluta-mobba-brorsan
Den är så pass lyckad i och med att man till en början inte förstår att det är ironiskt menat. En inledning liknande ett kärleksfullt försvarstal, som sakta med säkert förvandlas till en beskrivning av ett avskyvärt djur, en best utan några likheter med en människa. Sättet Alex Schulman använder språket på är väldigt skickligt i och med att det är väldigt målande beskrivningar. Det är väldigt imponerande hur han i en så pass kort text lyckas avlägsna allt mänskligt hos sin bror. I och med att beskrivningen är så skruvad blir den inte elak, utan har snarare en väldigt subtil humor som man kan läsa in mellan raderna. Det är helt enkelt för groteskt för att kunna missuppfattas.

Hans bror svarade på detta med ett inlägg som också var satiriskt, men på ett helt annat vis. Det var istället väldigt verklighetstroget, det vill säga motsatsen till broderns absurda text. Budskapet var förklätt med en omtanke och oro för sin bror, så för att kunna förstå satiren i inlägget är man tvungen att vara väl insatt. För en person som följt objektet i fråga och därför vet att det är ironiskt menat att 'han sakta men säkert börjar försumma sitt liv' är det väldigt roande. Men inte ens uns roligt för en obekant som riskerar att tolka det som seriöst, vilket gör det dubbelt så kul för en förtrogen läsare!

Problemet är att det lätt lämnar ett litet tvivel i bakhuvudet över huruvida det verkligen var ironiskt menat. Så jag föredrar nog de lite mer skruvade texterna, som blir värre och värre, framför de subtilt satiriska texterna i och med att de enbart är roliga om man är väl insatt.

Jorden är rund, men hur vet jag det?

Vi älskar att bli upplysta idag, det kan man se på det uppsving dokumentärfilmen, facklitteraturen och de informativa tv-kanaler (ex. discovery-channel) har fått på senaste tiden. Journalistiken hyllas lika högt som kyrkan (nåja, nästan i alla fall) och experterna (mode-,teknik-,sex- eller matexperten, you name it) motsvarar en sorts påve, en allmäktig och oh så UPPLYST människa. Det är avundsvärt att vara bildad idag, antingen bör man vara allmänbildad i hög utsträckning eller extremt kunnig inom ett specifikt område. Ja, det finns något mycket hippt i att veta allt, att vara uppdaterad – UPPLYST.

Och det inte enbart så att vi gillar tanken av att lära oss saker, eller det faktum att det finns en prestige inom det - det handlar också om att det är roligt att ta in information idag. Jag älskar matlagningsprogram. Supersize me var väldigt intressant. Naturdokumentärer är fascinerande. Att lära sig saker, om än onödiga sådana, är ett sant nöje.

Något som skulle kunna backa upp påståendet att vi är så ofantligt upplysta idag är idéers förmåga att sprida sig snabbt, samt vår förmåga att finna dessa idéer. Finns inte planeten Pluto längre? Kommer världen gå under om några månader? Bara att googla. Men. Det finns ett problem i detta informationsslukande. Vi glömmer lätt bort en viktig sak med upplysningen. Var det inte just det att folk så gärna slukade information, sann som osann, som sporrade revolutionen mot auktoriteten vid upplysningen? Precis som folk förr accepterade information så som att 'jorden är platt', sväljer vi expressens chockstora rubrik ”JORDEN GÅR UNDER” idag. Likaså godtar jag att jorden är rund, trots att jag personligen inte har några belägg för det. För jag har bara SVALT denna information, eftersom alla säger det – ”för att det är sant.”. Men jag har aldrig någonsin försökt ifrågasätta eller bevisa detta. Jag behöver inte det, för det är sant. Varför då? Jo, för att Auktoriteten säger det (hej Bosse).

Även om vi gärna hävdar att vi är så väldigt upplysta idag, så har vi tappat något sedan upplysningen. De faktum att det inte finns några självklara sanningar. Att så länge vi tvivlar – finns vi.

Ur funktion - på grund av torka

Ärligt talat har jag inte så många tankar kvar om vårt språks historia. Därför vill jag hänvisa till tidigare inlägg här nedan som handlar om denna. De är fortfarande aktuella ska du se. Eller mitt tal för den delen. Jag är ledsen, men det är för det eget bästa jag låter blir att skriva mer om det här. Vill bara skona dig från ett ytterst forcerat blogginlägg innehållandes nonsen. Ser fram emot att lämna detta bakom mig och få läsa lite skönlitteratur. Och oroa dig inte, återkommer nästa vecka med ett gnistande entusiastiskt inlägg om vad som då är på tapeten.

Vi på Sofiasbokblogg ber om ursäkt för eventuella besvär som det här kan ha orsakat.